Det är jobbigt nu.

Jag vet inte vad jag skall ta mig till.. "Den" känslan är tillbaka. Jag kan inte göra mig av med den, om jag inte "väljer" att dissociera. Jag försöker hålla mig kvar i verkligheten. Jag vill inte svika allihop nu. Inte nu när jag kommit så långt med allt.
Fast tanken finns ändå där.. Varför skulle de bry sig? Vad skulle det göra dem för skada, egentligen?
Jag känner mig inte ledsen längre. Det har övergått till sorg. Karjalasta Kajahtaa..
Den här världen var inte menad för mig, och det är jobbigt - emotionellt självmördande - att hänga kvar för andas skull..