Vaktmästardag och skolk.

Sitter och har ångest över skolgången. Började för 30 minuter sedan med Religionskursen. Idag är det förvisso "bara" genomgång, men läraren ville att man skulle närvara. Jag kunde inte.
Vaktmästaren kommer hit idag för att kolla saker i lägenheten. Har mått dåligt i en vecka över det besöket, jag får sådana olidliga tvångstankar att jag inte vet vad jag skall tänka längre.
Några exempel på sådana saker är att han skall döda mina katter om han kommer hit. Han kanske känner att det luktar kattkiss och vräker mig. (jag har rensat den 3 gånger, haft på rökelse o.s.v, o.s.v., på bara någon timma) Han kanske klättrar upp på en stol och har sönder den. Han kanske sätter på spisen, och glömmer stänga av den så att huset brinner ner. (och katterna dör) Han kanske öppnar ett fönster och trillar ut. (det är en del av sakerna som skall kollas) Han kanske.. Ja. Ni förstår. Det var länge, länge, länge, läääänge sedan jag hade så uttalade tvångstankar, och jag vet inte riktigt hur jag skall bli av med dem den här gången - så jag valde att stanna hemma.
Jag känner att jag förstår Religionen tillräckligt. En annan sak är det med Samhällskunskapen.. Suck, pust och stön! Det är så TRÅKIGT, och jag är så OINTRESSERAD.. Jag har funderingar på att hoppa av, för det är så mycket "diskutera med andra" i den gruppen. Jag vill inte, förstå det, snälla, snälla människor. Det gör ont i mig att prata med andra, kan varken kan, vill eller har lust. Jag mår dåligt.

Usch, nu kom ångesten tillbaka.. Jag tror det är nyttigt, för det är ju bra att "ta itu med", men det har varit så mycket utav den varan den senaste månaden eller så.. Så jag vet inte. Jag vill inte riktigt tänka på det nu. Jag är utmattad och trött-trött-trött..
Så nu blir det till att dricka lite mer kaffe, och vänta på att vaktmästaren ringer på dörren. Tror jag skall rensa kattlådan en gång till också. Och så får jag nog ta och gå igenom medicinskåpet på jakt efter mina lugnande.. ...dem som jag inte ens tittat åt på runt ett år.. Läskigt.

EDIT: Givetvis pluggar jag ju hemma i den mån jag kan och orkar, så helt-och-hållet-skolk blir det inte..

Lugn.

Jag skulle så gärna vilja åka någonstans. Detta 'någonstans' behöver inte vara långt bort, det kan vara bara runt hörnet.
Jag vill bara ut och åka bil. Till en plats. Med någon. Nästan vem som helst. Bara åka, för att åka. Inget mål, ingenting. Jag vill bara åka, få tid. Få sällskap, fastän ingenting behövs sägas. Inte ens radion skall behöva låta.
Det skulle kännas skönt att vara omgiven av tystnad igen. Att få känna lugnet fylla min kropp. Att få åka med någon som inte frågar "Hur mår du nu då?", var femte minut. "Lugna dig, låt mig vara.", hade mitt svar blivit.
Men personen i fråga hade inte dömt mig. Bara kört vidare, på vägar man inte kört förr. Svårt på en ö, jag vet, men.. Planlöst, bara följa vägen dit näsan pekar, ungefär.
Jag behöver en sådan person.
Jag behöver naturen. Jag behöver lugnet. (jag vet att jag upprepar mig för övrigt, men.. jag struntar i det)
Jag.. Jag.. Jag.. JAG behöver för en gångs skull något. Något själsligt, inte låna pengar, inte sällskap på stan, ingen fika.. Jag BEHÖVER.. ...något.
En paus, en semester.. Kalla det vad man vill. Jag vill ha totalt lugn. Inget kaos.
Jag saknar personen som inte bryr sig om att vara "till besvär".. Jag saknar personen som säger "NU ÅKER VI, DU HAR INGET VAL.".

Det är jobbigt nu.

Jag vet inte vad jag skall ta mig till.. "Den" känslan är tillbaka. Jag kan inte göra mig av med den, om jag inte "väljer" att dissociera. Jag försöker hålla mig kvar i verkligheten. Jag vill inte svika allihop nu. Inte nu när jag kommit så långt med allt.
Fast tanken finns ändå där.. Varför skulle de bry sig? Vad skulle det göra dem för skada, egentligen?
Jag känner mig inte ledsen längre. Det har övergått till sorg. Karjalasta Kajahtaa..
Den här världen var inte menad för mig, och det är jobbigt - emotionellt självmördande - att hänga kvar för andas skull..

130122.

Jag är så trött och besviken, så att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen.
Gick just hem ifrån skolan (KOMVUX) p.g.a. huvudvärk, men nu när jag är hemma igen så finns det ingenting utav den värken kvar.
Värken sitter i hjärtat och i själen. Grät en stund på vägen hem. Jag hatar att gråta. Jag hatar att visa mig svag, även för mig själv. Den person jag egentligen borde vara som allra mest ärlig emot.
Jag känner mig så sviken, så dragen vid näsan, så bortglömd men framför allt ensam. Tomheten är tillbaka, och jag har inget jag kan fylla den med. Den äter upp mig inifrån.
Jag blir tyngd utav allas krav, som de inte själva inser att de sätter på mig, trots att de skall vara så "icke dömande". Dem jag berättar saker för, som ALLTID glömt det till nästa gång, nät jag gör ALLT för att minnas det mina nära, kära, bekanta och ibland till och med främlingar säger. Jag försöker visa att jag FINNS här.. Men ni vill bara prata om ert eget. Alltid, bara, ert, jävla, eget.
Ingen minns vad jag säger, ingen bedyrar ord som jag, ingen håller sina löften, och ingen bryr sig på riktigt. Jag känner det så. Och en del människor finns det till och med BEVIS på att de ljuger, bedrar och bygger murar. Jag är så besviken.
Jag vill bara vara ifred, jag vill bara gråta, gråta och gråta. Jag vill inte göra något annat. Alla lämnar mig, eller så lämnar jag dem. Det  har alltid varit så, det kommer alltid att vara så. Fattar inte varför jag håller på att fantisera för.
Jag är tömd på liv och glädje, jag är livstrött, vill vara ifred och ha lugn och ro. Någon gång i mitt liv. Snälla?
Jag är bara så tom. Så ensam. Så.. Allt och ingenting.