Gick just hem ifrån skolan (KOMVUX) p.g.a. huvudvärk, men nu när jag är hemma igen så finns det ingenting utav den värken kvar.
Värken sitter i hjärtat och i själen. Grät en stund på vägen hem. Jag hatar att gråta. Jag hatar att visa mig svag, även för mig själv. Den person jag egentligen borde vara som allra mest ärlig emot.
Jag känner mig så sviken, så dragen vid näsan, så bortglömd men framför allt ensam. Tomheten är tillbaka, och jag har inget jag kan fylla den med. Den äter upp mig inifrån.
Jag blir tyngd utav allas krav, som de inte själva inser att de sätter på mig, trots att de skall vara så "icke dömande". Dem jag berättar saker för, som ALLTID glömt det till nästa gång, nät jag gör ALLT för att minnas det mina nära, kära, bekanta och ibland till och med främlingar säger. Jag försöker visa att jag FINNS här.. Men ni vill bara prata om ert eget. Alltid, bara, ert, jävla, eget.
Ingen minns vad jag säger, ingen bedyrar ord som jag, ingen håller sina löften, och ingen bryr sig på riktigt. Jag känner det så. Och en del människor finns det till och med BEVIS på att de ljuger, bedrar och bygger murar. Jag är så besviken.
Jag vill bara vara ifred, jag vill bara gråta, gråta och gråta. Jag vill inte göra något annat. Alla lämnar mig, eller så lämnar jag dem. Det har alltid varit så, det kommer alltid att vara så. Fattar inte varför jag håller på att fantisera för.
Jag är tömd på liv och glädje, jag är livstrött, vill vara ifred och ha lugn och ro. Någon gång i mitt liv. Snälla?
Jag är bara så tom. Så ensam. Så.. Allt och ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar