Skriva kontrakt!

Äntligen, äntligen, äntligen har GotlandsHem hört av sig!
På tisdag nästa vecka skall jag åka dit och skriva på det där jäkla kontraktet, sen kan jag slappna av!

GotlandsHem, skulle ni vilja vara så vänliga att...? NÄHÄ.

Jag börjar bli riktigt irriterad över att GotlandsHem ännu inte har hört av sig angående kontraktskrivningen.
Det är 26 dagar kvar till inflyttningsdatum. Okej, på en dryg månad hinner man göra mycket, och att packa, flyttstäda och göra flyttanmälningar är de minsta problemen - men jag vill komma igång med alla papper till Försäkringskassan i god tid. Jag har fått höra att jag är "trög" när det kommer till det. Nu har jag dessutom två "om-ansökningar" att göra. En utav dem gäller Bostadstillägget, och det tar runt 120 dagar för skiten att gå igenom. (de väntar dessutom på läkarintyg från en läkare som jag inte ens har möte med förrän den 16 maj!)
Så... När jag då tänker på detta, så kommer jag fram till att det vore mycket bättre om man jobbade,
men då får jag ångest över att jag inte fungerar som jag skall,
och när man inte fungerar som man ska,
då är man värdelös,
och är man värdelös så är man inget att ha,
och är man inget att ha...
Ja, då kunde man lika gärna varit en hemlös knarkare.

Jag tycks sitta fast i ett ekorrhjul, och det här är bara en av de femtioelva trådar som jag är tvungen att hålla reda på just nu. Jag önskar som sagt att jag bara kunde få känna lugn, någon gång. Jag är inte den som skiter i att göra saker man blir bedd om, jag uppträder ta mig fan respektfullt och trevligt, MEN, snart tröttnar nog ta mig fan jag med. Jag har knappast ingen "tonårsrevolt" att tala om, kanske jag skulle låta det komma fram?
Lita på mig för i helvete!
Jag har annat att oroa mig för, jag vill inte sitta och gunga på en sådan här "skitsak". När jag blir stressad och orolig påverkar det mig själv, OCH dem omkring mig. Förstnämnda kan jag stå ut med, men när det kommer i närheten av sistnämnda, då blir det inte så roligt alls längre. Det är väl ändå inte konstigt att jag isolerar mig? Eller?

Det är bäst för GotlandsHem att de hör av sig från hyresavdelningen där idag, annars blir jag tvungen att maila dem och fråga vad som pågår... (fast det är just vad jag inte vill göra...) SUCK.

Edit: Jag vet att tålamod är en dygd, och det brukar jag ha ganska gott om, i vanliga fall - bara så ni vet.

Söndagsångest.

Då var den där obarmhärtiga söndagsångesten tillbaka. Idag känns den värre än på länge, men jag försöker trycka undan det så mycket jag bara orkar. Jag varken kan, vill eller orkar ta itu med det nu.

Jag tänker mycket. För mycket. Nu, då, senare, fram och tillbaka. Jag kan inte sluta, jag behöver en paus.
Ibland funderar jag på varför jag inte börjat med droger. (andra än alkohol)

Jag har syner för mitt som inte vill försvinna. Syner som jag har vant mig med genom åren, men som tycks bli starkare, mer intensiva och framför allt oftare förekommande.
Jag saknar så mycket att mitt inre skälver.
Jag hatar så starkt att själen flyr från min kropp.
Jag vill säga så många fula ord så att min kropp krampar av ångest.
Jag vill hata mer, mer, mer, jag vill spotta folk i ansiktet, jag vill bränna, våldta, skada, mörda.

Tankar... Uttråkad... Frustrerad... Lägenhet... Eh, sorry!

Jag tror inte att jag är lika deprimerad längre. De senaste 2 veckorna (på ett ungefär, jag vet inte riktigt) har faktiskt varit helt okej. Jag har tänkt mycket. På både små och stora saker - och jag har faktiskt lyckats intala mig själv om att man faktiskt inte alla gånger behöver komma fram till någonting. Ibland räcker det med att bara tänka. Det har varit jobbigt, till och från, det måste jag erkänna, men det känns faktiskt något lättare att att just tillåta det att komma fram, bli undersökt, och sedan undanstoppat igen.
Den största grejen jag nog kommit fram till dock, är att jag är så himla uttråkad. Jag gör ingenting med min vardag, jag ser på TV, äter och sover, ungefär. Skulle jag komma på någonting som jag faktiskt skulle vilja göra, så slutar det i princip alltid med att jag inte orkar (= skuld- och skamkänslor) eller så vill eller kan inte andra personer hänga med mig på mina idéer. (= jag blir sur) [dock inte på dem personligen, snarare på situationen]

Så, vad jag behöver göra är att skaffa mig en hobby. Jag har varit inne på det här spåret hundratals gånger tidigare, men jag har aldrig hittat något. Jag är snart 25 år, och jag har aldrig haft en hobby! Aldrig!
Inte undra på att jag blir uttråkad, frustrerad och deprimerad...

Om det är så stor del att hitta på någonting här, just nu, vet jag däremot inte. Jag flyttar snart. Har jag tur så är det bara en dryg månad kvar. Jag tror att jag är frustrerad över det faktum över att jag inte gillar när andra "bestämmer över mitt öde" heller. (syftar på uthyrningsavdelning inom GotlandsHem) så jag fortsätter rulla tummarna.
JAG VILL FLYTTA NU!

Vill även passa på att "be om ursäkt" för alla dumma grejer jag gör, i och med detta. Jag kan bete mig konstigt, säga konstiga saker, göra konstiga saker.. You name it. Men ni som känner mig vet hur jag blir... Stå bara ut, ni vet om att jag gottgör er när jag är balanserad igen, ha bara tålamod. Står ni bara kvar bakom mig, så hittar jag er lättare. ♥

Meningen med Livet.

"Meningen med Livet". Det var uppgiften vi fick på förra veckans Skrivande-lektion.
Herregud, tänkte jag. Hur fan skall jag kunna...- (ja, o.s.v., jag tror ni fattar vad jag tänkte)
MEN. Hur det gick till vet jag inte - men nu är uppgiften färdig! Den vill jag faktiskt dela med mig av.
Varsågod!

________________________________________________________________________________

Meningen med Livet

Vad är meningen med livet? Den frågan har jag ställt mig själv åtskilliga gånger under min livstid, men jag har aldrig fått ett slutgiltigt svar. Ibland är jag tacksam över det, andra gånger inte.

Tänk, så bekvämt och skönt om man hade en mall att gå efter! Vad skönt att inte behöva

tänka själv! Fast vänta lite – vad händer då med spontaniteten? Visst kan vissa människor ”älska på beställning”, men vad skulle hända med det vilda inom oss, som jag anser måste få komma ut?

Jag har alltid (överlag) varit en antingen eller-människa. För att vara bosatt här i Sverige så är det ingenting som är Lagom med mig, eller människorna jag omger mig med. Heller inte musiken jag lyssnar på, konsten jag njuter av att se, eller sättet jag brukar kunna skriva på.

Jag har varit både uppe och nere. Jag har haft åsikten att man lever för att dö. Inga

glädjeämnen, ingen lycka, bara en till synes urtråkig väntan på ett parti kortspel med Döden.

Men, jag har även varit uppe. Allra högst upp. Jag har älskat människor utan baktankar,

villkorslöst och häftigt. Med glöd och hängivenhet.

Kan hända att detta är anledningen till att jag i många lägen känner det som om jag är strandsatt utanför samhället. Ensam. Jag vet inte många som vågar visa – antingen eller – som jag beskrev ovan. Ibland vill jag ”skylla ifrån mig” på andra människor. Att de suger ur mig all min välvilja, min livslust och universalkärlek. Jag råkar ofta ut för människor som man brukar kunna kalla ”energitjuvar”, och även ifall jag vet om detta redan från början (kanske intuition, men det är ett annat ämne) så vill jag alltid ge dem en chans. Svart, vit, gul, röd, blå. Man, kvinna, transperson, könlös. Det spelar ingen roll. Jag vill älska alla – men på senare tid så vågar jag helt enkelt inte. Det gör ont att bli lämnad ensam kvar. Energilös, trött och med livsgnistan stulen på nytt.

Meningen med mitt liv – just nu – är att hitta min egen gnista. (igen) Att hitta min ork. Jag har alltid, i varje fall sedan väldigt, väldigt ung ålder, sett det som att Livet är ingenting för mig, och kom fram till det enkla svaret, att Om jag inte kan leva för mig själv, så lev då för andra. De som gör det värt att andas. De som får det att göra ont i hjärtat på ett helt annat sätt;

Kärlek.

________________________________________________________________________________

Adrenalin.

Längtan kan vara så stark, så underbar, och näst intill ogenomlidlig.

Jag längtar efter dina blickar. Jag längtar efter att få känna dina händer över hela min kropp.

Se de små håren på armarna resa sig för varje gång du byter riktning på dina smekningar, känslan av att bita sig själv så hårt i underläppen att det nästan börjar blöda. Det spär på mitt adrenalinflöde.

Pulsen, värmen, den stakande, nervösa andningen. Hela världen snurrar, jag vet inte vem eller vart jag är. Allting utanför min kropp tycks ha suddats ut. Jag ger mig själv helt och fullt till dig.

Jag vill känna dina brännande kyssar på min hud. Jag vill att du skall äta upp mig. Svälja mig hel.

Låt mig få röra dig på samma sätt. Låt mig känna att du är helt i mina händer. Lita på mig.

Ömt smekande, tunga andetag. Huden börjar bilda små pärlor av svett. Jag tycker om hur du luktar. Ingen parfym. Bara du.

Explotioner. Fyrverkerier. Stjärnor för ögonen. Det susar i öronen.

En gång till?

Uppdatering..

Jaha, då var det väl dags för att skriva en liten uppdatering igen, då jag inte bloggat ordentligt.
Jag kan inte bestämma mig för om det har hänt mycket eller lite, men hänt saker, det har det väl.
Jag har fått kontakt med Psykiatriska Kliniken på ett helt annat sätt, fått en massa olika skattningsskalor att fylla i till nästa möte, den 29 april, och nu väntar jag bara på att få en läkartid också, så att jag kan bli sjukskriven.
Har legat inne på sjukhuset för att jag fick astmaanfall igen, men hade troligen en influensa också. Skall tydligen ännu smitta lite, och det kan jag förstå, så som jag hostar..
Har även varit igång med ett lägenhetsbyte (lämnade in blanketter igår) och hoppas verkligen att det går vägen, då det i sådana fall bär av till det område jag är uppväxt (längst tid) i.
Skolan fungerar väl si sådär. Jag försöker plugga så gott jag kan, givetvis, men närvaron kunde absolut sett bättre ut. Nåja. Min mail-kontakt med lärarna verkar fungera som det ska, och det har inte varit på tal om något "aja baja".
Vill inte påstå att jag är sådär "utom mig" av oro/ångest/bla-bla, men jag känner mig nog deprimerad. Orkeslös. Sover dåligt, äter mycket, går knappt ut. Ja.. Jag skall bestämma mig för om jag vill ha mediciner också. Jag vet inte. Jag lutar mer åt inte, för att det kan fungera med hormontabletterna (p-piller).. Men det skulle ju vara bra om jag kan flytta min feta röv från soffan, ta mig till Mödravårdscentralen och be om nya.. Fast nä, det händer ju liksom inte. Jag är helt enkelt inte redo.

Annars.. Ja.. Jag mår bra. Jag har landat i min egen kropp igen. Sitter som på nålar, visst, men ändå. Det känns som att jag kan börja slappna av nu, men det är svårt.
Katterna mår fint, och min ekonomi ser "okej" ut. Jag väntar liksom bara på stormen. Jag är så van, så att jag blivit rädd. Fast jag försöker, verkligen se det positivt. Jag går inte under, det går över, jag dör inte - om det händer någonting..

Nu blev jag trött igen. Kanske skall fläska i mig lite mer onyttigheter och sova ett tag. Får se vad jag sysselsätter mig med.

Ansökt om lägenhetsbyte!

I badrummet sitter dock toalettstolen bredvid handfatet,
det är bara en enkeldörr i vardagsrummet ut mot uteplatsen,
och så finns det en dörr till in mot köket.. (från vardagsrummet)
Annars ser min (eventuellt/troligen) nya lägenhet ut såhär!

Så håll nu tummarna för att vi blir godkända att byta!

Återfall och läkarbesök.

Första mars 2013. Två år och tre månader hade hunnit gå, innan det var dags för ett återfall.
Jag drack mycket alkohol. Mycket på grund av att jag nog hann dissociasera redan när jag ännu var hemma, innan jag skulle gå ut på krogen.
Jag vill inte påstå att jag har minnesluckor, för jag kommer ihåg kvällen relativt väl. Jag var bara inte "där". Jag kände inte riktigt. Jag var långt ifrån närvarande i den här världen.

Hur som helst, kvällen var väl si sådär, av förklarliga skäl, men vad som hände hemma har jag inte en aning om. Pang-boom. Blod över hela diskbänken och spisen. "Vaknade upp", och besvikelsen, rädslan och ångesten var total. Ingen förvarning, ingenting.
Ringde mamma. Grät, höll på att rasa ihop. Hon tog taxi hit, vi ringde 112, (och psyk, för att förvarna om att vi var på väg) och så kom det en sköterska hit, hem till mig. Hon ville att jag skulle åka ner till sjukhuset för att sy, men väl där så blev det i alla fall tejpat.
Väl på psyk blev jag mest bara bortschasad, hög promille var ursäkten. Att jag hade stor risk för att skada mig igen verkade inte vara något som bekom dem. Mamma var arg. Jag också förstås, men jag började bli utmattad (runt 04:00-05:00 på morgonen?) för att problemet slagit så plötsligt, och så hårt.
De bad oss komma tillbaka dagen efter. Tack. Tack så mycket.

Vi gick aldrig tillbaka. Jag orkade inte. Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka på måndag för att få prata med en läkare.
Så, idag var vi där. Tack och lov, så var han lätt att prata med. Jag hade skrivit upp ett par punkter vi skulle prata om, bland annat om samtalskontakt, DBT, sjukskrivning/Aktivitetsersättning, LSS, Autism, och hormonkontroll. De två sistnämnda får jag dock kolla upp på annat hål. (Kommunen samt Kvinnokliniken)

Hur som helst, mamma skall hjälpa mig med allt detta, vad gäller den "första kontakten". Bl.a. att ringa till kommunen för att få prata om LSS-person. Kan hända att hon hjälper mig att kontakta min handläggare på Försäkringskassan också, men det skall jag försöka fixa själv. (inte just det här dygnet dock, förmodligen imorgon)
Läkaren föreslog även att jag skulle börja med antidepressiva igen. Jag är kluven i den frågan, jag vet inte om jag vill. Men det fanns tydligen väldigt många tecken på depression. (mer än några år tidigare, fast på ett helt annat sätt)
Så jag skulle tänka på saken. Tack och lov så "tvingade" han mig inte till det.

Hmm.. Ja, det är väl vad som har hänt över helgen, vad har du haft för dig?

Skämt åsido. Vill dock skriva att i just nu så känner jag mig okej igen. Inte helt bra, men jag börjar hitta tillbaka till verkligheten. Jag sov i princip till och från hela lördag-söndag. Så nu är jag väl om inte annat väldigt trött för att ha sovit "för mycket".

Snabb uppdatering!

Wow, nu har det verkligen gått ett bra tag sedan jag skrev här sist. Har inte orkat, helt enkelt. Varit sjuk ofta, både hemma och inlagd på sjukhus. Av det blev jag fattig, och är jag fattig så blir jag lätt deprimerad. I och med att jag är fattig, så äter jag skräpmat, och skräpmat gör så att jag blir dum i huvudet och svidig.
Nåja. En dans på rosor har det väl inte varit senaste tiden, då jag känt att det varit många "dipar" lite här och där. Har nog dragit mig undan, självmant, och den här gången har jag faktiskt fått vara tillräckligt mycket i fred för att kunna komma tillbaka fortare. Varit nyfiken på vad andra gör, och har självmant kommit tillbaka till "den verkliga världen". Precis så som jag allt som oftast vill ha det. (tack)

Har börjat skolan. Fick hoppa av Historia. Det var för tråkigt, för jobbigt, för mycket, för.. Usch.
Religionen går sådär. Etik-provet fick jag inte godkänt på, men det är förmodligen för att jag inte varit där, just p.g.a. att jag varit sjuk så ofta.
Skrivande-kursen är underbar. Det är en ihopsättning utav Litterär Gestaltning och Svenska C/3. Båda dessa har jag haft förut. I Svenska C (som det hette då) fick jag VG enbart för att jag inte kunde framföra en del av kursens muntliga uppgifter. (det var långt innan jag fick hjälp med mina sociala problem) Jag vet att jag hade varit värt ett MVG, egentligen. Om det inte vore för det.
Litterär Gestaltning har jag också haft förut, där tror jag att jag bara fick ett G, men det var för att jag inte var särskilt intresserad.. Det handlade enbart om insändare till tidningen och att skriva haikus. Haiku var i och för sig ganska skoj, men jag visste att det borde finnas så mycket mer.
Hur som helst, Skrivande-kursen jag går nu har som sagt allt detta i ett, och det är just för att kursen/kurserna har bytt namn/slagits ihop som jag får plugga det. Haha! Det känns underbart.
Fick ett B på senaste uppgiften jag gjorde, (skriva första kapitlet i en tänkt roman) med orden "...jag köper boken när den kommer ut.", av läraren. Hybris!

Hmm.. Annars vet jag inte om det har hänt så många fler spännande saker. Hänt saker, det har det väl - men.. Jag kommer antingen inte ihåg dem, eller så tycker jag att de är för obetydliga eller jobbiga att skriva om. Så jag avslutar nog mitt blogginlägg här, och hoppas att mitt nästa inte blir lika virrigt.. ;)

Vaktmästardag och skolk.

Sitter och har ångest över skolgången. Började för 30 minuter sedan med Religionskursen. Idag är det förvisso "bara" genomgång, men läraren ville att man skulle närvara. Jag kunde inte.
Vaktmästaren kommer hit idag för att kolla saker i lägenheten. Har mått dåligt i en vecka över det besöket, jag får sådana olidliga tvångstankar att jag inte vet vad jag skall tänka längre.
Några exempel på sådana saker är att han skall döda mina katter om han kommer hit. Han kanske känner att det luktar kattkiss och vräker mig. (jag har rensat den 3 gånger, haft på rökelse o.s.v, o.s.v., på bara någon timma) Han kanske klättrar upp på en stol och har sönder den. Han kanske sätter på spisen, och glömmer stänga av den så att huset brinner ner. (och katterna dör) Han kanske öppnar ett fönster och trillar ut. (det är en del av sakerna som skall kollas) Han kanske.. Ja. Ni förstår. Det var länge, länge, länge, läääänge sedan jag hade så uttalade tvångstankar, och jag vet inte riktigt hur jag skall bli av med dem den här gången - så jag valde att stanna hemma.
Jag känner att jag förstår Religionen tillräckligt. En annan sak är det med Samhällskunskapen.. Suck, pust och stön! Det är så TRÅKIGT, och jag är så OINTRESSERAD.. Jag har funderingar på att hoppa av, för det är så mycket "diskutera med andra" i den gruppen. Jag vill inte, förstå det, snälla, snälla människor. Det gör ont i mig att prata med andra, kan varken kan, vill eller har lust. Jag mår dåligt.

Usch, nu kom ångesten tillbaka.. Jag tror det är nyttigt, för det är ju bra att "ta itu med", men det har varit så mycket utav den varan den senaste månaden eller så.. Så jag vet inte. Jag vill inte riktigt tänka på det nu. Jag är utmattad och trött-trött-trött..
Så nu blir det till att dricka lite mer kaffe, och vänta på att vaktmästaren ringer på dörren. Tror jag skall rensa kattlådan en gång till också. Och så får jag nog ta och gå igenom medicinskåpet på jakt efter mina lugnande.. ...dem som jag inte ens tittat åt på runt ett år.. Läskigt.

EDIT: Givetvis pluggar jag ju hemma i den mån jag kan och orkar, så helt-och-hållet-skolk blir det inte..

Lugn.

Jag skulle så gärna vilja åka någonstans. Detta 'någonstans' behöver inte vara långt bort, det kan vara bara runt hörnet.
Jag vill bara ut och åka bil. Till en plats. Med någon. Nästan vem som helst. Bara åka, för att åka. Inget mål, ingenting. Jag vill bara åka, få tid. Få sällskap, fastän ingenting behövs sägas. Inte ens radion skall behöva låta.
Det skulle kännas skönt att vara omgiven av tystnad igen. Att få känna lugnet fylla min kropp. Att få åka med någon som inte frågar "Hur mår du nu då?", var femte minut. "Lugna dig, låt mig vara.", hade mitt svar blivit.
Men personen i fråga hade inte dömt mig. Bara kört vidare, på vägar man inte kört förr. Svårt på en ö, jag vet, men.. Planlöst, bara följa vägen dit näsan pekar, ungefär.
Jag behöver en sådan person.
Jag behöver naturen. Jag behöver lugnet. (jag vet att jag upprepar mig för övrigt, men.. jag struntar i det)
Jag.. Jag.. Jag.. JAG behöver för en gångs skull något. Något själsligt, inte låna pengar, inte sällskap på stan, ingen fika.. Jag BEHÖVER.. ...något.
En paus, en semester.. Kalla det vad man vill. Jag vill ha totalt lugn. Inget kaos.
Jag saknar personen som inte bryr sig om att vara "till besvär".. Jag saknar personen som säger "NU ÅKER VI, DU HAR INGET VAL.".

Det är jobbigt nu.

Jag vet inte vad jag skall ta mig till.. "Den" känslan är tillbaka. Jag kan inte göra mig av med den, om jag inte "väljer" att dissociera. Jag försöker hålla mig kvar i verkligheten. Jag vill inte svika allihop nu. Inte nu när jag kommit så långt med allt.
Fast tanken finns ändå där.. Varför skulle de bry sig? Vad skulle det göra dem för skada, egentligen?
Jag känner mig inte ledsen längre. Det har övergått till sorg. Karjalasta Kajahtaa..
Den här världen var inte menad för mig, och det är jobbigt - emotionellt självmördande - att hänga kvar för andas skull..

130122.

Jag är så trött och besviken, så att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen.
Gick just hem ifrån skolan (KOMVUX) p.g.a. huvudvärk, men nu när jag är hemma igen så finns det ingenting utav den värken kvar.
Värken sitter i hjärtat och i själen. Grät en stund på vägen hem. Jag hatar att gråta. Jag hatar att visa mig svag, även för mig själv. Den person jag egentligen borde vara som allra mest ärlig emot.
Jag känner mig så sviken, så dragen vid näsan, så bortglömd men framför allt ensam. Tomheten är tillbaka, och jag har inget jag kan fylla den med. Den äter upp mig inifrån.
Jag blir tyngd utav allas krav, som de inte själva inser att de sätter på mig, trots att de skall vara så "icke dömande". Dem jag berättar saker för, som ALLTID glömt det till nästa gång, nät jag gör ALLT för att minnas det mina nära, kära, bekanta och ibland till och med främlingar säger. Jag försöker visa att jag FINNS här.. Men ni vill bara prata om ert eget. Alltid, bara, ert, jävla, eget.
Ingen minns vad jag säger, ingen bedyrar ord som jag, ingen håller sina löften, och ingen bryr sig på riktigt. Jag känner det så. Och en del människor finns det till och med BEVIS på att de ljuger, bedrar och bygger murar. Jag är så besviken.
Jag vill bara vara ifred, jag vill bara gråta, gråta och gråta. Jag vill inte göra något annat. Alla lämnar mig, eller så lämnar jag dem. Det  har alltid varit så, det kommer alltid att vara så. Fattar inte varför jag håller på att fantisera för.
Jag är tömd på liv och glädje, jag är livstrött, vill vara ifred och ha lugn och ro. Någon gång i mitt liv. Snälla?
Jag är bara så tom. Så ensam. Så.. Allt och ingenting.