Meningen med Livet.

"Meningen med Livet". Det var uppgiften vi fick på förra veckans Skrivande-lektion.
Herregud, tänkte jag. Hur fan skall jag kunna...- (ja, o.s.v., jag tror ni fattar vad jag tänkte)
MEN. Hur det gick till vet jag inte - men nu är uppgiften färdig! Den vill jag faktiskt dela med mig av.
Varsågod!

________________________________________________________________________________

Meningen med Livet

Vad är meningen med livet? Den frågan har jag ställt mig själv åtskilliga gånger under min livstid, men jag har aldrig fått ett slutgiltigt svar. Ibland är jag tacksam över det, andra gånger inte.

Tänk, så bekvämt och skönt om man hade en mall att gå efter! Vad skönt att inte behöva

tänka själv! Fast vänta lite – vad händer då med spontaniteten? Visst kan vissa människor ”älska på beställning”, men vad skulle hända med det vilda inom oss, som jag anser måste få komma ut?

Jag har alltid (överlag) varit en antingen eller-människa. För att vara bosatt här i Sverige så är det ingenting som är Lagom med mig, eller människorna jag omger mig med. Heller inte musiken jag lyssnar på, konsten jag njuter av att se, eller sättet jag brukar kunna skriva på.

Jag har varit både uppe och nere. Jag har haft åsikten att man lever för att dö. Inga

glädjeämnen, ingen lycka, bara en till synes urtråkig väntan på ett parti kortspel med Döden.

Men, jag har även varit uppe. Allra högst upp. Jag har älskat människor utan baktankar,

villkorslöst och häftigt. Med glöd och hängivenhet.

Kan hända att detta är anledningen till att jag i många lägen känner det som om jag är strandsatt utanför samhället. Ensam. Jag vet inte många som vågar visa – antingen eller – som jag beskrev ovan. Ibland vill jag ”skylla ifrån mig” på andra människor. Att de suger ur mig all min välvilja, min livslust och universalkärlek. Jag råkar ofta ut för människor som man brukar kunna kalla ”energitjuvar”, och även ifall jag vet om detta redan från början (kanske intuition, men det är ett annat ämne) så vill jag alltid ge dem en chans. Svart, vit, gul, röd, blå. Man, kvinna, transperson, könlös. Det spelar ingen roll. Jag vill älska alla – men på senare tid så vågar jag helt enkelt inte. Det gör ont att bli lämnad ensam kvar. Energilös, trött och med livsgnistan stulen på nytt.

Meningen med mitt liv – just nu – är att hitta min egen gnista. (igen) Att hitta min ork. Jag har alltid, i varje fall sedan väldigt, väldigt ung ålder, sett det som att Livet är ingenting för mig, och kom fram till det enkla svaret, att Om jag inte kan leva för mig själv, så lev då för andra. De som gör det värt att andas. De som får det att göra ont i hjärtat på ett helt annat sätt;

Kärlek.

________________________________________________________________________________