Söndagsångest.

Då var den där obarmhärtiga söndagsångesten tillbaka. Idag känns den värre än på länge, men jag försöker trycka undan det så mycket jag bara orkar. Jag varken kan, vill eller orkar ta itu med det nu.

Jag tänker mycket. För mycket. Nu, då, senare, fram och tillbaka. Jag kan inte sluta, jag behöver en paus.
Ibland funderar jag på varför jag inte börjat med droger. (andra än alkohol)

Jag har syner för mitt som inte vill försvinna. Syner som jag har vant mig med genom åren, men som tycks bli starkare, mer intensiva och framför allt oftare förekommande.
Jag saknar så mycket att mitt inre skälver.
Jag hatar så starkt att själen flyr från min kropp.
Jag vill säga så många fula ord så att min kropp krampar av ångest.
Jag vill hata mer, mer, mer, jag vill spotta folk i ansiktet, jag vill bränna, våldta, skada, mörda.